Själva ansökningen till detta utbytes år är en mardröm, 5 miljoner papper som alla ska vara original i blått bläck och stämpel, signerade. Du kan falla på ett papper och det är kört,. I alla fall om du vill komma in på ambassaden.
Jag och familjen hade åkt upp till Stockholm för sista delmomentet. Självklart finns det ingen mer amerikansk ambassad i vårt avlånga land, så för att slippa behöva åka mitt i natten körde vi upp dagen innan.
Den 15 juli skulle jag vara på ambassaden kl 8 på morgonen. Vi bestämde oss att komma vid 9 istället för att slippa gå upp så tidigt. Mamma frågade gång på gång om jag hade alla papper med, jag svarade Ja, var bergssäker men för nervös för att dubbelchecka. De sista papperna och påskrifterna hade blivit klara dagen innan men nu hade jag dem i min rosa mapp. Om ett var borta skulle det vara kört…
Väl framme bland ambassaderna utmärkte sig den amerikanska lite extra. Till de andra länderna gick det att gå rakt in, men den am hade tre meter höga murar, en yta som skulle rymma 5 andra ambassader och såt ut som en en militäranläggning. Jag ställde mig i en låång kö som började flera meter från insläppet (av säkerhetsskäl)??? :O
Efter ca två timmar var det min tur. Mina skor blev visiterade, jag fick lämna in mitt pass och jag fick stå bakom en gul linje innan jag blev insläppt till flygplanskontrollen. Vakten frågade mig något som jag inte hörde så jag tog reflexmessigt ett steg framåt- inte okej. Vakten skrek åt mig att ställa mig bakom den gula linjen igen innan han upprepade frågan.
Väl igenom säkerhetskontrollen trodde jag att jag äntligen var inne men ki fick jag, i byggnad nr två ”välkomnades” jag av en vakt som gav mig en nummerlapp, stackarn var uttråkad till döds och han bar full uniform med pistol och allt. Jag satte mig istället i den trånga lokalen och tittade på firandet av kungafamiljen på en tv likt 50 andra personer.
När det blev min tur gick jag fram till en lucka där det satt en mycket uttråkade och fräck tjej. Hon sa barskt ”Give me all the papers” och inget mer. Jag tog fram papper efter papper och hon håvade in dem och tittade misstroget på dem samtidigt som hon aldrig verkade nöjd. Jag råkade dessutom ge henne ett papper som hon inte skulle ha och hon röt ”What is this?!”. När hon fått alla papper satte jag mig lite orolig, rädd för att papperna skulle komma bort i hennes stökiga kontor och under hennes oengagerade blick. Som om hon skulle bry sig?
Sedan satt jag som på nålar och väntade på nålar. Efter ca kvart nr i väntrummet två hörde jag mitt namn men inte vart jag skulle gå. Lite osäkert tittade jag in i ett bås. På första försöket blev det rätt och jag blev glad när jag för första gången såg ett glatt ansikte. Mannen bad om mina fingeravtryck och sa sedan att jag skulle sätta mig igen. Efter ca 10 minuters väntan till blev jag ytterligare uppropad. Denna gången var det en till uttråkad tjej. Hon tog mina fingeravtryck igen (för säkerhets skull) och ställde sedan tre enkla frågor. Klart. Förvånat frågade jag om det var över. Jajamensan, visumet kommer på posten!
Blandad skräck och lättnad fyllde min kropp när jag gick ut från ambassaden! Jag hade klarat det! Men jag var livrädd för att ha missat något, tre frågor, var det inget mer??? Var det över två timmars väntan och enorma säkerhetskontrollen för tre frågor? Var det verkligen över? Plus alla timmar jag lagt ner hemma på original kvitton från banken, dokument och foton. Klart?
Några dagar senare hämtade jag ut mitt pass på posten. Mitt visum var inklistrat och jag tänkte HA- vilket jobb och planerande för en sådan liten pappersbit!
Ett år som Utbytesstudent 